Man hade kunnat tro att jag hade satt mig på en humla, och det kanske man kan säga att jag har gjort också, nu när jag tänker efter. Humlan i detta fallet är att jag inte bryr mig om att Disney väljer att klippa bort några korta scener ur Kalle Anka, men att jag stör mig desto mer på alla arga statusuppdateringar på Facebook där alla är upprörda och indignerade över att de VÅGAR pilla på Heliga Kalle och nu har det väl ändå gått för långt!

SD har nog glada dagar just nu. Alla smygrasister slutar smyga för nu är det banne mig nog.

Humlan resulterade i en lång diskussion, vars början bestod i att jag undrade varför den svarta "dockan" var så jäkla helig.

Diskussionen gav absolut ingenting, utom en massiv huvudvärk, orsakad av att skriva samma sak, om och om och OM IGEN. Ungefär som att, likt Ferdinand, drämma huvudet rakt genom en stenmur, fast flera gånger om.

Jo, en sak gav det faktiskt. Det fick mig att fundera över stolthet över att vara svensk, samt vad Sverige är som ska bevaras till varje pris.

Vad är det ursprungliga Sverige? Är det asatron med Tor och Oden och midvinterblot? Är det vikingarna och deras räder? Är det kristendomen, en stark, totalitär kyrka som mässar på latin och häxbränningar? Är det en adel som pratar franska och som åtnjuter diverse privilegier och trampar på underklassen? Är det Sverige under 30-talet vi ska vara stolta över, det Sverige som skeppade nazisterna vidare till Norge och blundade för illdåden? Är det det Sverige som tvångssteriliserade psykiskt sjuka och stal land från samerna?

Vad har vi egentligen att vara stolta över? Vad är det som måste bevaras? Vilka traditioner är det som måste försvaras? De flesta traditioner vi har idag är knappt 100 år gamla, om ens det, och de har vi dessutom importerat från hela världen.

Nej, jag skäms snarare över att vara svensk när svenskar lipar över att saker ändras och prompt måste skylla det på någon.

Förlåt, världen. Jag lovar, vi har hjärnor här också. Folk bara glömmer att använda dem ibland..