Thorn without a rose

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av rikku - 18 februari 2013 11:39

Lily har för första gången fokuserat på ett objekt och greppat tag i det! Dessutom fick jag det på film, toppen! :)



 

ANNONS
Av rikku - 14 februari 2013 18:03

Okej, jag är ju, som bekant, ett kontrollfreak när det gäller ekonomi. Inte nog med att jag gör upp budgetar och avbetalningskalkyler, ritar upp kolumner för flera år fram i tiden och gör mitt bästa för att förutsäga både utgifter och inkomster under längre tid än vad som strängt taget är möjligt, jag läser dessutom alla möjliga artiklar i tidningarna som handlar om ekonomi.


Idag är inget undantag. Jag läser i Aftonbladet om hur bråk om pengar är en vanlig orsak till skiljsmässa och uppbrott. Artikeln tar upp vanliga anledningar till att ekonomin blir något man bråkar om, följt av små tips på hur man undviker att bråka om pengar och istället komma överens.


Visst, jättebra. Det är toppen att folk får lite tips på hur de ska komma fram till en gemensam grund att stå på när det gäller familjens ekonomi. Det finns bara ett litet problem, tycker jag. Hela artikeln, inklusive tipsen i slutet, förutsätter att man har separat ekonomi. De är helt inriktade på det. Ingenstans andas ett ord om att man faktiskt kan ha gemensam ekonomi. Jo, visst, de föreslår att man ska ha ett gemensamt konto att sätta undan pengar till för räkningar och så, men inte att ekonomin ska vara gemensam. De tar upp saker som att "den som tjänar minst kan känna sig underlägsen" och att man "måste acceptera att man har olika förmåga att bidra", etc.


Eh.. vad sägs om tanken "alla pengar är våra pengar"? Är den helt världsfrämmande, verkligen? Tommy och jag har kört på det från dag 1. Så fort vi flyttade ihop så fanns inget "hans pengar" eller "mina pengar". Det var "våra pengar" som vi gemensamt använde för att betala för boende, mat och allt annat. Vi har aldrig haft en tanke på vem som tjänar mest eller minst eller att den ena eller andra ska bidra med mer eller mindre till räkningarna.


Jag har förstått att det är många som har det på det sättet, men jag har, trots att jag har försökt, aldrig lyckats förstå vare sig varför eller hur. Varför är nog det största mysteriet för mig.


Vi är en familj. En enhet. Vi strävar mot samma mål. Varför skulle vi då envist dela upp pengarna i "mina" och "dina"? Handlar det om tillit? Litar man inte på att den andra inte ska bränna alla pengarna på skräp? Handlar det om avundsjuka? Om ett behov av frihet?


Jag vet inte. Jag har aldrig förstått det och ingen har kunnat förklara det för mig på ett vettigt sätt. Det närmaste jag har kommit till en förklaring är att en del vill kunna spendera sina pengar på vad de vill utan att den andre lägger sig i. Men om ens partner nu är så missunnsam, vill man verkligen vara ihop med den personen då?


Nu har varken Tommy eller jag några dyra fritidsintressen, men skulle någon av oss vilja lägga en större summa pengar på något nöje, då pratar vi igenom det, kollar om vi har råd och sen bestämmer vi oss tillsammans. Mindre utgifter behöver vi såklart inte diskutera. Vi har båda sunda inställningar till pengar och litar på varandra. Att vi diskuterar större inköp handlar om respekt, inte om misstro. Dessutom är det ju hela familjen det handlar om.


Men trots att jag själv tycker att gemensam ekonomi är det absolut bästa sättet så verkar vi ganska ensamma om att göra så. Man kan i alla fall lätt tro det när man läser runt på nätet.


Nåja. Huvudsaken är väl att hitta ett sätt som funkar för var och en, och detta sättet funkar för oss. Jag skulle ärligt talat inte klara av att göra på det andra sättet. Det hade varit alldeles för krångligt. :)

ANNONS
Av rikku - 14 februari 2013 10:20

Jag var på Willys idag, på väg hem från förskolan, och skulle handla lite. Som vanligt började det tryta bland frukostmaten (det är helt otroligt hur mycket mjölk och flingor vi gör av med..). Men eftersom jag ändå skulle handla så tänkte jag passa på att köpa lite annat som inte var något akut, men som ändå var slut på i skåpen. En av sakerna som var slut var popcornen. Jag poppar ofta popcorn på kvällarna när jag ska läsa lite eller se på någon film. Popcorn är smidigt, lätt och gott. Det är även billigt och räcker länge, men nu börjar det ta slut i påsen.


Så jag tänkte köpa en påse popcorn eller två. Det är alltid bra att ha lite hemma.


Jag gick till snackshyllan. Jag gick till popcornavdelningen. Jag letade efter popcornen. Jag letade lite till. Jag hittade inga popcorn. Gud, vad jag kände mig blind. Herregud, hittar inte ens popcornen, skämmigt värre. Men, jag är inte stolt av mig, så jag letade upp en i personalen och frågade var popcornen var. Vem vet, de kanske hade flyttat på dem? Sånt händer ju ibland.


Svaret jag fick hade jag däremot inte förväntat mig.


Popcornen har utgått ur sortimentet! De finns inte mer!


Seriöst, jag kommer inte kunna köpa popcorn på Willys mer. Vad fan? Hur tänkte de nu? Och vart ska jag åka för att handla popcorn?


Uff, vilket i-landsproblem. :/

Av rikku - 13 februari 2013 12:35

Tommy behövde ett USB-minne, och vi var rätt så säkra på att vi hade fler än de två som används, så han letade, och hittade ett i dataväskan. USB-minnet var dock inte tomt (är de någonsin det?), så han slängde in innehållet på datorn för att jag skulle kunna gå igenom det senare under dagen. Det har jag nu gjort och vilken skatt det fanns på minnet! Fullt med bilder som har blivit bortglömda från 2010.


Jag upprepar, vilken skatt! Här kommer ett axplock av alla de bilder som fanns.


                                                                                                                   

Av rikku - 12 februari 2013 23:07

Idag var det dags för Lily att avlägga besök på bvc igen. Hon är ju tre månader nu. Det är väl en klyscha, men jag säger det ändå; vad fort tiden går! Dagens besök involverade vägning, mätning samt vaccinationssprutor. Stackars liten. De där sprutorna är inte roliga att få. Det är väl den överbeskyddande mamman i mig som talar, men jag tycker inte att det verkar som att de anstränger sig för att få sprutan att kännas så lite som möjligt.

Stackars Lily. Hon skrek hjärtskärande när hon fick sprutorna. Som tur är så gick det över snabbt. Men den dumma bvc-tanten ville inte sätta på plåster. Det kunde "bli värre" då. Jag begriper inte hur det skulle kunna bli värre av plåster, men så sa hon i alla fall. Men jag insisterade och fick till slut plåster på Lilys ben. Men inte förrän Lily hade blodat ner både min tröja och sin egen body.. Hrmpf. Tur att vi inte har den tanten i vanliga fall. Ja, vår vanliga bvc-tant var ledig, så vi fick en annan den här gången.

Lily växer inte så snabbt längre. Men precis som vanligt så är det fullkomligt normalt. Det finns, precis som jag har konstaterat tidigare, inget som inte är normalt. Hon är i alla fall 60.5 cm lång nu. Vikten minns jag inte riktigt, det var någonstans mellan 5 och 6 kilo. Men förhoppningsvis så tar hennes växande fart snart igen. Även om det är helt normalt som det är..

Av rikku - 4 februari 2013 22:34

Okej, jag är antagligen världens mest ouppmärksamma och blinda person, för det som är uppenbart för andra, ser jag aldrig. Det som händer andra, händer aldrig mig. Rättare sagt, jag ser det aldrig hända. Jag är totalt blind för det mesta, faktiskt. Om någon frågar mig vad vi har för färg på tapeterna i köket så får jag gå och titta innan jag kan svara. När Tommy ber mig beskriva en människa jag mött och pratat med så kan jag i bästa fall beskriva en människoliknande figur, no more.

Jag lägger helt enkelt inte märke till saker.

Därför har jag svårt att förstå när folk klagar på att "samhället" förväntar sig det ena eller det andra av folk i allmänhet. Nu pratar jag inte om saker som att skaffa sig ett jobb, lyda lagen, betala skatt eller liknande saker. Jag pratar om utseende. Om intressen. Prestationer. Om hur vi kvinnor "förväntas" en massa saker. Folk brukar dra upp att vi förväntas vara duktiga i skolan, göra karriär, skaffa barn, sköta hemmet perfekt, träna och vara smala, se snygga ut hela tiden och dessutom springa ut och festa varje helg.

Alltså, ursäkta, men vem fan säger det? Som Pratchett skriver lite nu och då; "de här "alla", vilka är det?" Jag hör aldrig någon säga det, däremot hör jag folk KLAGA på att "alla" säger det.

Ja, tidningarna är fullproppade med bantningskurer och träningstips. Det betyder inte att de som skriver tidningen säger att DU måste träna eller banta. Många VILL göra det, därför finns det med.

Karriär, vem säger att man ska göra karriär? Ingen har någonsin sagt det till mig. Jag känner inget tvång från samhället att börja satsa på en stressig, meningslös karriär. För det är hur JAG ser det.

Jag tror att mycket av det här folk säger att "samhället" kräver, helt enkelt är hur folks drömmar ser ut. De vill ha ett liv som känns "perfekt" och målar då upp dessa saker som de själva känner att de borde klara och blir sen besvikna när de inte lyckas leva upp till allting på samma gång, och vill då beskylla någon, vem eller vad som helst, för de orimliga "kraven" i sina drömmar.

Själv är jag anspråkslös. Jag kräver inte mycket. Jag vill ha ett jobb jag trivs med. En familj att älska. Vänner att skratta med. En god bok att läsa. Lite choklad. :)

Därför står jag alltid och undrar över alla dessa som dukar under av alla krav. Varifrån kommer kraven? Från samhället? Eller dig själv?

Av rikku - 2 februari 2013 20:14

I veckan fick jag papper från Swedbank med ett erbjudande om att starta upp ett sparande till Lily. Jag vet inte hur det kommer sig att de har koll på att vi har fått barn igen, jag kanske borde vara upprörd över det, nu när jag tänker efter. Hm. Nåväl. Vi har ju öppnat sparkonton åt de andra barnen, så visst borde vi öppna ett åt Lily också. Det kommer vi göra med. Men Swedbank, vi kommer inte göra det hos er. Faktum är, att efter imorgon är vi inte kunder hos er längre.

Personligen tycker jag att det är tråkigt. Jag har varit en trogen kund hos er i 31 år. Jag har varit kund ända sedan det hette Sparbanken Alfa. Jag har varit en bra kund. Jag har alltid skött mig, jag har sparat pengar på sparkontona och betalat av mina lån och aldrig varit sen med en inbetalning.

Men mitt fläckfria förflutna och goda ekonomi räckte tydligen inte för er. Så tyvärr, vi kommer inte ta ert erbjudande om att öppna sparkonto till Lily. Det gör vi i vår nya bank.

Av rikku - 30 januari 2013 13:36

Jag läste en krönika i Aftonbladet om mat och specialkost av Åsa Erlandson. Jag kände igen mig väldigt mycket i det hon skrev. Visst, jag är inte uppväxt på stekt potatis enbart, men nära nog. Mamma och pappa anpassade maten väldigt mycket efter vad vi ville och inte ville ha. Mamma kunde laga flera maträtter till samma middag, bara för att alla skulle få mat som de ville ha och tyckte om. Man var alltså inte tvungen att äta om man inte gillade det.


Nu är jag inte för att tvinga barn att äta mat de inte tycker om, absolut inte. Men det mamma och pappa gjorde var en enda stor björntjänst. Jag är den mest kräsna personen jag känner när det kommer till mat. Det är nästan omöjligt att bjuda mig på middag. Det är hopplöst att hitta en restaurang som serverar mat som jag tycker om. På McDonalds finns det en rätt som jag äter, eftersom jag inte tycker om hamburgare.


Det är inte roligt att vara så här kräsen och jag gör det inte med viljes. Jag försöker numera att lära mig äta saker som jag annars inte har tyckt om. Jag har kommit ganska långt, tycker jag själv, men fortfarande är det långt mer saker jag inte äter än vad jag äter.


Jag vill inte göra samma sak mot mina barn. Jag tvingar dem inte att äta saker de verkligen inte tycker om (exempelvis tycker inte Lukas om purjolök och gul lök, så det får han peta bort) men de ska åtminstone smaka på grejerna jag dukar fram. Jag vägar tillaga flera maträtter och ingen kommer undan med dumheter som "jag vill inte äta potatisen" när de ätit den tusen gånger tidigare. Både Vanja och Lukas har haft perioder då de inte vill ha potatisen och när de inte vill ha köttet. Såna dumheter går jag inte på. Lukas vill fortfarande inte äta potatisen, utan den är alltid kvar sist och Vanja äter potatis med sås tills hon storknar, men köttet får man truga på henne. Men vi fortsätter insistera. Jag vet hur jobbigt det är att ha det som jag och det vill jag inte utsätta mina barn för om det går att undvika.


Och ärligt talat, det är inte svårt att undvika, om man bara får utveckla sina smaklökar redan från början. Nu får jag kämpa med mina smaklökar som krullar sig i protest varje gång en ny smak introduceras, men det går åtminstone framåt.

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Thorn without a rose med Blogkeen
Följ Thorn without a rose med Bloglovin'

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se