Okej, nu ger jag mig ut på aningen djupt vatten här eftersom jag känner alldeles för många personer som röker, men jag kan försäkra alla om att jag _inte_ syftar på någon specifik person, utan jag pratar i detta inlägg om själva företeelserna.

Okej, så har vi då klargjort det, då kan jag komma till sak.

Jag tycker mig ha märkt en markant ökning av rökande personer de senaste åren. Det är helt enkelt förfärande många som syns rökande, överallt. Som exempel kan jag nämna mitt jobb där majoriteten röker. De som inte röker, snusar eller till och med _både_ röker och snusar. De av oss som inte använder tobak kan man lätt räkna på ena handens fingrar. Jag skulle tro att omkring 80-90% av alla på arbetsplatsen brukar tobak. Förfärligt många, alltså.

Men. Inte nog med att folk röker, de gör det också på ställen som jag trodde dött ut på 80-talet.

Folk röker i bilen.
Folk röker inomhus.
Folk röker hållandes i barnvagnen.

Att föräldrar röker, och därtill precis inpå sina barn, det provocerar mig. Tro mig, här vet jag vad jag pratar om, uppväxt som jag är med två rökande föräldrar som satt under köksfläkten och rökte. Röklukt är inget som barn uppskattar. Jag vet inte hur många gånger vi barn bad mamma och pappa att sluta röka. Rökning och barn hör verkligen inte ihop.

Men hur kommer det sig att de här trenderna kommer tillbaka? Ett tag såg man aldrig folk som rökte i bilen, men nu ser man det nästan varje dag. Jag trodde folk var mer rädda om sina bilar än så i dagens läge. För att inte tala om hur vidrigt det är att sätta sig i en inrökt bil som passagerare.

Och så har vi ju hälsofaran. Folk måste ju ändå vara medvetna, något annat vägrar jag tro. Okej att folk kan skylla på att de inte visste att rökning var farligt när de började röka på 60-talet, men den ursäkten håller inte längre. Nu gör folk det för att vara tuffa, enbart. Det är vad jag tror. Men frågar man en rökare så svarar han eller hon att de röker för att det "är gott". Ledsen, men det tror jag noll på. Jag har aldrig hört talas om någon som smakade på tobak första gången och slogs av hur gott det smakade. Aldrig.

Jag kan förstå, åtminstone intellektuellt, att grupptrycket är en stor faktor för folk. Jag förstår, återigen intellektuellt, att folk kämpar desperat för att vara "en i gänget" och upplever att "gänget" kräver att man röker för att få vara med.

Men trots att jag förstår detta när jag tänker på det och resonerar omkring det så protesterar hela mitt väsen ändå. För mig så är en kompis som kräver såna saker av en, för att man ens ska räknas! ingen kompis alls, så varför vill man då så desperat vara tillsammans med denna person? Varför är det så viktigt?

Själv hade jag väldigt få kompisar när jag växte upp. Ja, jag har väl inte så många fler idag, men jag har aldrig känt behovet av att ha kompisar till varje pris heller. Jag vill ha goda vänner som jag trivs med och som trivs med mig.

Så under min uppväxt var jag mer ensam än tillsammans med någon utöver familjen, så jag har väl sluppit undan grupptryck till stor del. Då är det kanske svårt att förstå.. Fast å andra sidan så är det ju fullt med folk som har försökt övertala, eller rentav tvinga, mig att dricka alkohol. Men aldrig mina vänner.

Hur som helst. Rökning kan jag bara inte förstå. Att man dessutom utsätter sina oskyldiga barn för röken, det går inte ihop i mitt huvud. Förstör dig själv, fine, men låt barnen vara.

Övertid för fjärde dagen i rad, det är inte dåligt, det. Det känns som att septemberlönen kommer bli riktigt bra, och det är tur det, eftersom det blir min sista riktiga lön på typ 1.5 år.

Tommy oroar sig för att jag jobbar för mycket, men jag har ju bara tolv dagar kvar att jobba, så då får man passa på och krama ur det sista. Jag har ju min långa ledighet att se fram emot och jag lovar att jag känner efter hela tiden om jag orkar eller inte.

Tänk, från och med måndag då kommer varje dag vara den "sista". Den sista dag-måndagen, den sista kvälls-tisdagen och sådant. Då kommer nedräkningen _verkligen_ ha börjat.

Jag hoppas att vi kan komma iväg snart och köpa en byrå till bebisen så jag kan börja med klädsorteringen. Det är mycket som ska gås igenom och jag vill ju vara klar med det så snart som möjligt.

Samtal vid frukostbordet:

Jag: "Vet ni vem som fyller år imorgon?"
Barnen: "Nää."
Jag: "Morfar fyller år imorgon."
Vanja: "Hur mycket fyller han?"
Jag: "61."
Vanja, efter ett ögonblicks eftertanke: "Betyder inte det att han var 60 från början?"

Duktig tjej! Hon börjar greppa detta med vilken siffra som följer på vilken, och det även med större tal. :)

Who-ho! Det blir övertid idag, precis som jag misstänkte. Gött. Jag behöver alla extratimmar jag kan få.

Tokigt bara att jag har dragit på mig en förkylning så här på sluttampen. Men sålänge jag inte blir alltför dålig så ska jag härda ut. Bara tretton dagar kvar, om det inte blir övertid någon helg, förstås. (Det blir tretton dagar eftersom vi tydligen är lediga näst-nästa fredag).

Yay!

Den här veckan känns fylld av positiva saker, utöver det min underbare pojkvän gjorde igår. Ett litet axplock:

Denna vecka är min näst sista kvällsvecka. Det finns också, enligt min bedömning, stora chanser att vi får jobba frivillig övertid till klockan två, vilket jag inte tackar nej till.

Idag är det barnbidrag. Yay!

På fredag kommer lönen. Ännu mer yay! Vi har ju ingen aning om hur mycket det blir i och med att det är semesterlönen, men jag hoppas på stora summor. (Betala av bilen, kanske?)

På torsdag ska jag på återbesök hos barnmorskan. Det ska bli spännande. :)

När jag kom hem igår kväll fick jag en riktigt glad överraskning. Tommy hade fixat och donat och möblerat om, så skötbordet stod nu uppmonterad på sin plats, crosstrainern var förvisad till vardagsrummet, bokhyllan var flyttad till andra sidan. Allt som jag hade tänkt fixa med under veckan hade Tommy redan gjort. Underbart!

Nu ska vi bara bli av med den gamla tv-bänken också och köpa oss en ny byrå till bebisens kläder så kan jag börja sortera kläder och fixa i ordning resten inför bebisens ankomst. :)

Nu är jag glad över att Bloggplatsen har fixat en app så man kan blogga från mobilen, för jag orkar verkligen inte sitta vid datorn.

Jag är så trött så det är helt sanslöst. Det har varit en lång och varm vecka och jag har svettats så mycket på jobbet. Idag tog jag till och med ett bad efter maten och det var livsfarligt. Tre gånger höll jag på att somna, och det hör inte till vanligheterna.

Nu är klockan åtta och jag vill bara sova. Innan jag fick barn så gick man ju aldrig till sängs så tidigt. Speciellt inte när man fortfarande gick i skolan. Då var det snarare vid den här tiden förfesterna började. Ja, det var helt andra tider, det.

På tal om andra tider; idag fick jag brev från försäkringskassan. Igen. Helt plötsligt bara det väller in uppgifter från dem. Nå, de behöver tydligen inkomstuppgifter på mig från min arbetsgivare. Jag trodde de hade fått det flera gånger om, men tydligen behövs det igen. Som tur är så går det att göra det via nätet, så jag har mailat min arbetsgivare och bett henne ordna med det. Jag kan bara hoppas att hon gör det snart.

På söndag är det övertid igen. På sätt och vis är det ju bra, för jag behöver verkligen alla timmar jag kan få nu innan jag går på ledighet. Vi ska bara köra den ena modellen, så svetslaget behöver inte jobba. Det kan bli enkla pengar, tänker jag, eftersom vi bara behöver göra hälften av allt jobb. Vi får hoppas att det blir så. :)

Jag går snart in i vecka 29 också. (Ja, enligt appen jag har på mobilen så gjorde jag det redan idag, men jag litar mer på www.gravid.se och den sidan säger att jag byter vecka på söndagar.) Det är alltså inte jättemånga veckor kvar och magen syns därefter. (Till skillnad från när jag väntade Vanja.. Då såg folk inte ens på mig att jag var gravid i vecka 30, minns jag.) Bebisen rör sig en hel del, men än så länge är det inte obehagligt. Det oroar mig lite. Med främst Vanja så fick jag jätteont i revbenen när hon satte igång med sina sparkar. Ibland trodde man att de skulle gå av. Men denna bebis sparkar ingenting i revbenen. Alla sparkar hittills är neråt. Vi får verkligen hoppas att bebisen inte har tänkt sitta så hela tiden. Föda i säte känns ju inte alls lockande.

Men den har ju lite tid på sig att vända sig rätt. Det är tydligen först i vecka 37 som barnmorskan kollar att bebisen ligger rätt.

Nåväl. Det borde man väl oroa sig för först när man kommer dit, antar jag. Nu måste jag sova.

Det är mitten av augusti. Semestern är slut för vår del sedan några veckor tillbaka, men vädret bryr sig inte om det. Solen skiner och termometern tickar upp till 23-25 grader. I skuggan, alltså. Det är alltså helt fantastiskt högsommarväder, men vi kan inte njuta av det. Det är snarare tvärtom, att man förbannar värmen just för att vi inte är lediga.

Inne i fabriken lagras värmen. Redan tidigt på morgonen är hettan påtaglig och luften är tung att andas. Ventilationen är obefintlig på många ställen och utan vattenflaska. skulle man antagligen förgås.

Men jag försöker ändå tänka positivt och vara glad för barnens skull. De är inte instängda i en varm fabrik hela dagen utan kan springa omkring utomhus och leka i sommarvärmen.

För barn så är detta underbara dagar, sådana som hör sommaren till och sådana man minns.

På jobbet går det inte särskilt bra just nu. Det är mycket som strular efter semestern och vi går minus varje dag. Det har redan blivit en del övertid och på söndag är det dags igen. På sätt och vis är det bra, för mig alltså, eftersom jag behöver alla timmar jag kan få innan jag går på ledighet, men visst är det tråkigt också att behöva jobba så mycket. Men jag har ju ändå ett slutdatum att se fram emot, så det får man ju vara glad för.

Jag kan inte uttrycka starkt nog vilken lättnad det är för mig att ha fått beviljat havandeskapspenningen. Det var verkligen en klump i magen som släppte när jag fick pappret. Nu ska jag bara jobba den här sista månaden och sen ska jag bara ta det lugnt och njuta av graviditeten. :)