Idag kom säsongens första snö. Det har snöat hela dagen, men ändå är det inte så mycket som ligger kvar på marken. Mycket har redan blivit till slask och tydligen ska det frysa på i natt så imorgon lär det väl bli blankis ute. Tommy får köra försiktigt till jobbet. Det har varit sjukt mycket avåkningar och krockar redan, särskilt på E20. I söndags, när vi åkte till Göteborg för att byta däck på bilen och titta på lägenheten, då passerade vi sex bilar som krockat/kört av vägen.

Skrämmande. Men det känns skönt att vi har bytt till vinterdäck nu i alla fall. Det är bara att hoppas att resten av Sveriges bilförare har gjort detsamma vid det här laget.

Att det har snöat har inte gjort mig så mycket, men måste det verkligen blåsa så mycket? Det spelade ingen roll vilket håll man var vänd åt, nog sjutton kom blåsten rakt i ansiktet på en. Temperaturen har inte varit så låg, men vinden har varit isande kall. Därför valde jag att inte gå hem när jag hämtade barnen på förskolan. Vi väntade på bussen istället.

Medan vi väntade på bussen inträffade en händelse som gav mig möjligheten att göra dagens goda gärning. Jag hade kört in vagnen i busskuren så att barnen skulle komma undan från blåsten. Utanför busskuren kom en flicka springandes, hon var väl kanske 6-7 år eller nåt sånt. Möjligtvis 8, jag är dålig på att uppskatta ålder på både barn och vuxna. När hon hade sprungit förbi sa Vanja plötsligt. "Titta! Flickan tappar sina saker". Helt korrekt, det föll saker från flickans ryggsäck medan hon sprang. Jag sprang efter, plockade upp grejerna och ropade efter flickan. Men antagligen hörde hon mig inte, eller också förstod hon inte att det var henne jag ropade efter.

Jag stod obeslutsam i några sekunder. Jag hade ju barnen vid busskuren och kunde inte lämna dem ensamma. Vem vet hur lång tid det hade tagit innan jag hade kommit ifatt flickan om jag hade sprungit efter? Nå, naturligtvis gjorde jag inte det, utan jag gick tillbaka till barnen. Men jag kunde inte bara lämna flickans saker, så jag körde ut vagnen från busskuren och gav mig på jakt efter tjejen med barn och allt. Problemet var att hon hade sprungit in till vänster, in på en gård, och när vi kom in där så såg jag inte någon skymt av henne. Antingen hade hon sprungit in i något av husen eller också hade hon sprungit vidare. Hur skulle jag kunna hitta henne?

Jag hade tur. En gammal dam kom gående över gården och jag frågade henne om hon hade sett en liten flicka med rosa ryggsäck springa förbi. Hon visste precis vem det var och sa i vilken uppgång hon bodde och vad familjen hette till och med. Fantastiskt vilken tur jag (och flickan) hade! Problemet var att det var omöjligt att gå dit med barnen. De bodde på översta våningen och jag hade aldrig fått med mig vagnen dit upp. Så jag chansade lite. Jag körde in vagnen in i trapphuset, sa till barnen att sitta stilla medan jag sprang upp. Det tog inte lång tid och när jag ringde på så var det helt rätt familj. Flickans pappa öppnade och flickan stod alldeles bakom. Jag förklarade att hon hade tappat föremålen och de blev väldigt glada. Jag skulle tro att de precis hade upptäckt att det saknades saker ur väskan, så vilken lycka att någon (jag) hade sett detta och kunde återlämna dem! Jag kände mig väldigt glad när jag sprang nerför trapporna igen. Det är roligt att kunna glädja folk.

Barnen hade suttit jättesnällt i vagnen och vi gick tillbaka till busshållsplatsen. Vi missade inte ens bussen, trots äventyret. Ibland ska man ha tur, och tydligen var det flera som hade tur idag. :)

Skitnatt. Skitdag.

Det kan ju inte bli sämre i alla fall.