Med en vecka kvar till beräknad förlossning börjar det bli rätt så jobbigt att vara gravid. Ja, ja, jag vet, jag har det fortfarande sjukt lätt i jämförelse med vissa andra och deras graviditeter, men lite har man ändå rätt att klaga.

Utöver det uppenbara, nämligen att jag är stor och tung nu på slutet (vända sig i sängen är ett helt projekt nuförtiden), så har jag ju problem med att mina händer och framförallt fötter svullnar upp. Därav kommer jag inte i mina vanliga skor längre, som jag har nämnt förut, antagligen vid mer än ett tillfälle. Gympaskorna jag hittade håller fötterna torra, men jag får istället ont av dem, så jag hoppas att jag inte behöver dras med dem särskilt länge. Hur som helst, svullnaden i fötterna är särskilt uppenbar när jag går och lägger mig på kvällarna. Antagligen är det för att det är enda gången jag faktiskt tittar särskilt noga på fötterna. De ser verkligen hemska ut och jag skulle uppskatta svullnaden till att göra så att fötterna är halvannan gång så höga. På bredden är det också svullet, naturligtvis, men inte lika mycket. När man ser fötterna i det tillståndet är det inte svårt att förstå varför skorna inte passar längre..

Halsbrännan hänger också i fortfarande, men den har inte blivit värre än tidigare, åtminstone, så det är inte så mycket att säga om den.

Däremot har något nytt tillkommit som jag inte riktigt förstår. När jag ligger på vänster sida (och jag måste växla mellan att ligga på vänster och höger sida) så får jag ibland en sådan enorm smärta uppåt mot vänster sida av bröstkorgen när jag försöker vända mig om. Jag vet inte om det är bebis som trycker mot bröstkorgen eller vad det är. Det händer som sagt bara när jag ligger på vänster sida (än så länge, i alla fall) och går över efter en stund. Men det är riktigt obehagligt och smärtsamt medans det pågår. Usch.

Som sista klagopunkt så har en favorit i repris kommit också. (Ja, jag är sarkastisk). Huggande smärta ner i höger ben, lite nu och då. Mycket trevligt. Särskilt kul är det när man står och lagar mat och helt plötsligt inte klarar av att stödja sig på ena benet. *suck* Jag hade samma sak när jag gick med Lukas och vill minnas att det berodde på att bebis klämde på någon nerv. Det får bebisen gärna sluta med för det är inte det minsta skönt och jag hoppas verkligen att det inte händer när jag går med barnen till eller från förskolan. Hemma går det väl an, ändå, för här har man ju aldrig långt till något att greppa tag i för stöd, men ute är det lite värre. När jag gick med Lukas hade jag ju barnvagnen att hålla i och få stöd av när smärtan kom, men varken Vanja eller Lukas sitter ju i vagn längre.

Aja, det får räcka med gnäll för tillfället. Det är max tre veckor kvar nu, förhoppningsvis mindre, så snart slippper man alla dessa besvär. De må vara små petitesser i jämförelse med vad andra går igenom, men de går mig på nerverna nu och jag vill gärna få slut på dem snart.

Snart är det jul också och vi måste börja förbereda oss för det. Vi vet knappt var vi kommer vara ens en gång i dagsläget, än mindre vad vi ska önska oss eller köpa till andra. Uff, jag får ta tag i det någon dag.. Just not today.

Jag vet nu varför de där gympadojorna jag hittade i klädkammaren var förpassade dit. Jag får nämligen ont i fötterna av att gå med dem. Men faktum kvarstår att mina fötter åtminstone håller sig torra med gympaskorna och jag har inga andra skor att välja på eftersom jag inte kommer i några andra för närvarande.

Så, jag har alltså ett val. Antingen ett par aningen bekvämare skor som gör mina fötter dyblöta på tre sekunder, eller ett par mer obekväma skor som håller fötterna torra och varma.

Det är ju också ett roligt val. *suck*

Men, jag kör på de obekväma för med de andra skorna blir jag blöt, kall och dessutom går mina strumpor sönder. Så det är väl kolera, helt enkelt.

Som tur är så är det ju en begränsad tid kvar som jag måste ha det så här, sedan blir det bättre.

Jaha, nu har det alltså börjat. Nu är vi framme vid den tid då nästan alla man pratar med säger saker som "men nu är det väl inte långt kvar?", "har du känt något än?" eller, som vissa, (jag nämner inga namn), som tycker att de är hysteriskt roliga, inleder varje telefonsamtal med "har vattnet gått?".

Det är lika kul varje gång. *suck* Javisst, det ÄR nära. Bebisen SKULLE kunna komma imorgon, teoretiskt sett. Men det kan lika gärna dröja tre veckor till, så snälla, låt mig få föra normala samtal som inte enbart är inriktade på huruvida bebisen är på väg eller inte. Man känner sig faktiskt reducerad till en vandrande fortplantningsmaskin som alla bara väntar på ska starta.

Nåja. Det är sånt man får stå ut med den här sista tiden, antar jag. Även om det retar mig.

Idag har jag börjat röja i klädkammaren. Herregud, vad grejer det är därinne. Jag hittade 26 par skor, exempelvis. 26! Okej, nästan alla var urväxta barnskor, men ändå. Varför har vi sparat dem till en början med? (Ja, okej, det är antagligen mitt fel. Jag har jättesvårt för att slänga saker). Jag rensade och slängde en hel del. Det blev en hel påse utslitna skor. Sedan gick jag över till hyllorna som var fulla med mössor, vantar och halsdukar. Där blev det inte en lika stor röjning, men ändå. Nu har vi bra mycket mer plats, och då är jag ändå inte klar.

En riktigt bra sak med röjningen, det var att jag hittade ett par urgamla skor. De är slitna och inte särskilt vackra, MEN! De går på mina fötter och det är inte ett stort hål under dem. Halleluja! Nu slipper jag bli blöt om fötterna de närmaste veckorna. :)

En sista grej. Barnen hade maskerad på förskolan idag. Det är ju Halloween, gubevars. *suck* Men. Även om jag generellt ogillar den här importerade högtiden så måste jag säga att barnen var jättesöta i sina kostymer. :) Vanja som skelett och Lukas som Kung Triton. Det ser man på treudden, för övrigt. ;)

Idag ska vi göra något som vi väldigt sällan gör, nämligen gå på bio. Inte nog med att vi ska på bio, vi ska gå på bio med barnen. Det blir första gången för dem, så det ska bli intressant att se hur de klarar av det. Vi ska se den nya Tingeling-filmen, så vi får hoppas att den är bra.

Bäst är nog att inte köpa någon dricka, skulle jag tro. Särskilt för Lukas skull, som får springa på toaletten så ofta redan. Men lite popcorn ska vi allt ha i alla fall. :)

Filmen börjar om mindre än två timmar, så det är väl dags att börja göra i ordning oss strax.

Då har vi varit iväg till Vårdcentralen där Lukas fick lämna urinprov och blodprov. Så duktig han var! Han sa inte ens "aj" när de stack honom, och han som var så rädd för blodprover annars. Han satt helt stilla och lät dem ta alla prover de behövde och när han skulle lämna urinprov så kissade han så duktigt i muggen. Sådant måste ju belönas, så nu sitter barnen och mumsar på varsin jordgubbsglass. :)

De preliminära proverna visade ingenting, allt såg jättebra ut, men urinprovet ska ju iväg på odling, så på tisdag får vi träffa doktorn och hoppas att hen har svar på varför Lukas måste kissa så ofta. Dock var det skönt att höra att inget i proverna tydde på diabetes, så det var jätteskönt att höra.

Det har varit lite upp och ner med Lukas kisseri. Han är ju blöjfri sedan länge, länge, typ sedan 1.5-2 år tillbaka. Men det är ofta vi får hem nedkissade kläder från förskolan, det är ofta han råkar kissa över ringen när han sitter på toaletten och väldigt ofta kommer han på för sent att han behöver gå på toaletten. Men utöver detta så händer det dessutom att han behöver kissa otroligt ofta, ibland upp till 3-4 gånger på en halvtimme. Varje natt måste han gå upp för att kissa. I natt var det extremt mycket, ungefär en gång i timmen var han uppe och sprang på toaletten. Dels är det här naturligtvis jobbigt för mig som måste springa upp varje gång och hjälpa honom, men även för Lukas som aldrig får sova en hel natt.

Jag har även lagt märke till att flera gånger när han behöver springa och kissa så där ofta, och det syns tydligast när han kissar i pottan, det är att hans kiss är helt genomskinligt. Det hade lika gärna kunnat vara vatten. Men det kommer ju kiss varje gång, så han behöver ju gå på toaletten.

Nu tog jag och ringde om Lukas kissande idag. Det kan ju inte vara som det ska att han ska behöva springa så ofta. Först ringde jag BVC. Det finns fem sköterskor där som har telefontid mellan 9-10. Inte på ett enda nummer fanns det någon som svarade! Vad fan..? Jaja, skit samma, tänkte jag och ringde 1177 istället. Sköterskan jag pratade med där tyckte att det lät oroande och uppmanade mig att ringa till vårdcentralen direkt och beställa en tid hos farbror doktorn. Hon pratade om att det kunde vara diabetes och allt möjligt. O_o Usch! Det får vi verkligen inte hoppas.

Så jag ringde vårdcentralen direkt och fick en telefontid 10.10 Sköterskan där ville prata med doktorn och höra hur hen ville göra och undrade om det gick bra att återkomma. Jo, det gjorde det väl..

Så nu sitter jag och väntar på att de ska ringa upp igen och se om vi får komma in på undersökning idag eller inte. Usch.. Jag hoppas verkligen inte att det är något. :/

Det närmar sig nu. Det är dags för de sista förberedelserna. Man kan aldrig så noga veta när det är dags. Det är två veckor kvar, men det betyder ju att bebisen lika gärna kan komma nu, som om fyra veckor.

Jag vet inte om man ska kalla den här dagen bra eller inte. Humöret har inte direkt varit på topp från första början. Till en början med så har jag inte fått sova i natt igen. Lukas har varit uppe minst tre gånger och även om han har kunnat somna om mellan gångerna så har det varit desto svårare för mig. Dels är det svullnaderna i händerna och framför allt fötterna som ställer till det för mig. Det bränner och kliar i dem och det är helt omöjligt att svalka av dem. Sen har jag ju halsbrännan som tydligen tycker att det är dags att börja göra sig rejält påmind, men där har jag i alla fall hittat en tillfällig lindring i form av yoghurt.

En av gångerna som Lukas var uppe slutade med att han storgrät innan jag fick honom att somna om igen. Varför han grät? Jo, för att dumma mamma inte ville låta honom se på tv. Klockan tre på natten.. *suck*

Sen var de naturligtvis uppe tidigt också, de små liven. Lukas kom in någon gång kring sex-tiden och ville först gosa och sen se på tv. Jag tvärvägrade sätta på tvn. Herregud, sov unge! Klockan sju ringde Tommys väckarklocka och han fick masa sig upp. Han skulle hämta en kompis kvart i åtta (fast jag hade bestämt för mig att han hade sagt kvart ÖVER åtta dagen innan) och de skulle iväg till ytterligare en annan kompis och lana. Antagligen sover de över också, fast Tommy verkade lite osäker på om han skulle det eller om han kommer hem i natt. Lika bra att sova över, tycker jag, men vi får väl se vilket han gör.

Nå, jag fick ju masa upp mig också, trött som jag var. Vi hade tvättid klockan elva, och det var ju lika bra att börja göra i ordning inför det. Vanja frågade om inte Wille kunde komma över och leka, så jag försökte ringa svägerskan, men det var inget svar hemma. Jag skickade istället ett meddelande på Facebook och tänkte att hon ser det när hon ser det, det var ju ingen brådska eftersom vi ändå skulle tvätta. Men skulle vi ha besök så insisterade jag på att ungarna skulle städa upp sitt rum (som återigen såg ut som ett bombnedslag). Skulle det städas, så kunde vi ju lika gärna göra det ordentligt också, så jag rev ut alla sängkläder och slängde med dem i tvättkorgen. Så från att ha en knappt full tvättkorg så gick vi till att ha en överfull tvättkorg plus en hel IKEA-kasse med tvätt. Pust! Efter mycket tjat, uppmuntran och en hel del hjälp så lyckades barnen få sitt rum städat. Jag bäddade deras sängar med nya, fina sängkläder och barnen blev helt förtjusta. Hm. Man kunde nästan tro att de aldrig hade sett andra sängkläder innan.. Men å andra sidan är det trevligt att de uppskattar när man ändrar om.

När vi nästan var klara med städningen så upptäckte jag att deras hög med teckningar var.. ja, det var inte så mycket en hög som det var ett berg, kan man säga. Men gosh! Så kunde vi ju inte ha det. Suck.. så det var ju bara att sätta sig och gå igenom teckningarna också. Alla teckningar som faktiskt föreställde något sparades och det som bara var kludd åkte ner i pappersinsamlingen. Vi kan inte spara på allt, för sjutton! (Jag hade nog velat slänga lite mer, men barnen ville promt spara..)

Mellan varven var jag ju tvungen att springa upp och ner till tvättstugan också eftersom det var så pass mycket tvätt så fick det inte plats i de tre maskinerna. I vanliga fall räcker en vända tvättande. En hög för vitt/ljust, en hög för svart/mörkt och en hög för rött/rosa/lila. Men nu var det enorma högar, så då fick man dela upp det lite mer. Torktumlaren gick varm också och som tur var så fungerade den idag, annars hade det nog inte ens räckt till med två torkrum. *pust*

Precis när barnen och jag var klara med städningen av deras rum så fick jag meddelande från svägerskan att de inte skulle hinna hälsa på idag. Så synd! Det hade varit trevligt annars.

När jag dammsög rummet så ropade barnen från vardagsrummet att gardinerna hade ramlat ner igen. Inte det också! Gaaah! Nåja, jag gjorde färdigt rummet och gick sen och tittade på gardinerna. Det var ena fästet som hade lossnat. Igen. (Jag hatar de här väggarna! Inget håller sig fan uppe här.) Tidigare har jag bara bankat in pluggen med skruv och allt igen, men den här gången såg jag att pluggen hade gått sönder. Ingen mening med att försöka använda den igen, alltså. Det var bara att försöka rota fram en annan plugg. Jag hittade en låda med plugg, men de såg inte alls ut som den gamla. De var 1) vita, 2) längre och 3) tjockare. Jag fick ringa upp Tommy och fråga om vi inte hade mer plugg någonstans och det hade vi ju. Längst upp i en garderob, såklart. Det blev till att hämta stol att klättra på. De pluggarna såg mer ut som den gamla. De var röda, men aningen längre. Jag försökte trycka in pluggen ändå, men det gick såklart inte. Det blev till att kapa av en bit på den, så gick det bättre. Jag har ingen aning om huruvida man får göra så eller inte, men jag orkade inte bråka med den mer, så jag gjorde så och skruvade sedan i gardinfästet igen. Gardinen kom upp och den har inte ramlat ner igen än, så jag får känna mig nöjd med min insats ändå, även om den säkert inte var enligt regelboken.

Men vid det laget var jag trött och grinig. Jag är ju för sjutton höggravid och då är det inte kul att hålla på och flänga upp och ner från stolar och balansera gardinstänger och skruva in skruvar långt över huvudhöjd! Dessutom var jag trött sedan tidigare av allt flängande upp och ner till tvättstugan. Usch.

Men trots det så kände jag mig ändå relativt nöjd med mig själv som hade fått så pass mycket gjort ändå. Det såg mycket finare ut hemma och det är alltid en skön känsla. Resten av eftermiddagen flöt på utan större incidenter, men jag kände mig rastlös och uttråkad. Jag ville hitta på något, men visste inte vad. Naturligtvis fick jag för mig att jag ville spela Skyrim, bara för att jag inte kunde. Tommy hade ju med sig den datorn.. Ut var ingen mening med att gå heller för det har regnat precis hela dagen och det är 1) inte kul att gå ut när det regnar och 2) mina skor har gått sönder, så jag blir dyngesur om fötterna. Inte är det någon poäng med att köpa nya skor heller. Inte än, vill säga. Mina fötter är ju bra mycket större just nu än i vanliga fall och köper jag nya skor nu så kommer de ju vara för stora efter förlossningen. Bah!

Till slut närmade sig klockan sju och det var dags att göra i ordning barnen för säng. Jag fick dem att städa upp det de hade dragit ut under dagen utan alltför mycket tjat, även borsta tänderna och få på pyjamas gick utan större diskussioner. Men sen! Sen skulle ju barnen i säng med snuttefiltar och gosedjur. Visst, Lukas var inga problem, men Vanja saknade sin snuttefilt! Nå, det borde inte vara några problem att hitta den, tänkte jag. Jag hade ju sett hur de sprang rung med snuttefiltarna under eftermiddagen, så den borde ligga i vardagsrummet, resonerade jag. Jo, tjena.. Jag letade. Och letade. Och letade! Barnen letade. Vi letade igen. Jag vet inte hur länge vi höll på och letade, men den fanns ingenstans. Jag till och med rev i rentvätten ifall de hade lyckats gömma den där, men inte. Till slut fick jag skicka barnen i säng utan snutten. Vid det laget var jag ganska arg och frustrerad. Hur kan en snutte bara försvinna?!

Efter att jag hade lagt barnen så tog det bara fem minuter innan jag hittade den.. Den låg ute på balkongen, bakom dörren. Gah! Ungar! Varför slänger man ut snuttefilten på balkongen, kan någon svara mig det?

Nu känner jag mest för att slänga mig i säng, tidigt som det är. *pust*