Ja, den här veckan har det varit ganska tyst från mig på bloggen. Det beror inte på att jag inte har haft något att skriva om, snarare tvärtom. Men det tar vi en annan gång.

Igår var jag på MVC för kontroll igen. Det börjar äntligen bli tätare mellan besöken, men det är väl så dags nu. Det är ju bara tre veckor kvar tills bebisen ska komma. Den kan komma redan nästa vecka om det skulle vara så. (Tommy blev lite skärrad när jag påpekade det. "Om en vecka" låter så mycket närmre än "10:e november". Vilket det ju också är, men 10:e november låter lååångt bort. Det är ju inte ens den här månaden, liksom.) Hur som helst så var jag ju på kontroll då. "Min" barnmorska var dock inte där, hon var hemma och var sjuk. Det blir andra gången som jag får träffa någon annan än min ordinarie barnmorska. Med tanke på hur få gånger jag har varit där så är det ganska hög andel. Men jag bryr mig inte så mycket om det. Känns som att de inte bryr sig så mycket om mig ändå och det är väl tur att det är tredje barnet och inte första.

Jag fick ta ett stick i fingret och kolla blodsocker och blodvärde samt kolla blodtrycket. Allt såg bra ut, förutom att järnet var på en nivå som var "lite åt det låga hållet", så det gjorde inget om jag tog lite extra järn. Inga problem, det kan jag lätt göra. Men som vanligt så var det förstås inget att oroa sig för. (Jag vet inte hur många gånger man har fått höra det där! Det är nästan så att man kan tro att det värsta som kan hända i en graviditet är att mamman oroar sig.) När proverna var tagna så var det mätning av magen som gällde. Förra (ordinarie) gången hade ju kurvan planat ut lite, det var därför jag fick gå på en extramätning förra veckan, men nu hade den stuckit uppåt lite grann, så det såg bara bra ut. Den vikarierande barnmorskan kollade även position på bebisen och konstaterade att bebben låg med huvudet neråt, fötterna åt vänster och rumpan åt höger och huvudet hade dessutom fixerat sig. Så nu är det väl egentligen bara att vänta på att bebben ska komma ut. Den ligger i startposition och väntar bara på "gå!".

Vi är väl i princip redo här hemma också. Jag ska bara packa klart det sista i BB-väskan och så måste vi köpa ett paket blöjor, sen är det klart. :)

Det finns mycket som snurrar i huvudet just nu. Bebis närmar sig, det är mindre än en månad kvar, och naturligtvis är det mycket tankar kring det. Av någon anledning är jag alltid nervös inför förlossningen. Inte själva förlossningen, dock, utan precis innan. Jag är alltid rädd att missa att det har börjat, att det är dags att åka in till sjukhuset. Märkligt, eftersom jag har märkt värkarna väldigt tydligt tidigare gånger, men ändå oroar jag mig inför varje födsel. Nåja, något ska man väl oroa sig för, det är väl ofrånkomligt.

Men det är inte bara bebis som snurrar i huvudet. Det är mycket annat också och jag sitter och gör upp budgetar och kalkyler och försöker beräkna allt möjligt. Ja, det är väl inget nytt, i och för sig. Jag är ju känd för att göra upp nya budgetar varje vecka, men nu är vi för första gången skuldfria och det skapar ju nya möjligheter.

Frågan är då, förstås, ska jag ta ut få fp-dagar och få dem att räcka så länge som möjligt, eller ska jag ta ut fler, så vi kan spara större summor? Båda har ju sina fördelar.

Det finns tre saker jag vill spara ihop till.
1) En buffert för tre månaders utgifter.
2) Kontanter till ytterligare en bil.
3) Insats till hus.

Alla dessa är ju väldigt stora summor. Hade det inte varit för att vi ska ha bebis nu så hade det dock gått relativt snabbt med åtminstone de två första, men nu ska ju jag inte jobba, så då sjunker inkomsterna, och möjligheten till stort sparande, drastiskt. Som det är nu så lär det ta bra mycket längre tid.

Men är det värt att ta ut fler föräldrapenningsdagar, och därmed vara hemma med bebisen väsentligt kortare tid, bara för att minska tiden det tar att spara ihop till dessa tre mål?

Jag vrider och vänder på det, men kan ändå inte bestämma vilket som är bäst. Det kan tyckas vara ett lätt val, men det är det inte. Sen har vi andra saker som inverkar på funderingarna som jag inte tänker ta upp här. Inte nu i alla fall.

Men valen man står inför här i livet är sällan så lätta som man kan tycka att de borde vara. Dessutom har man barnen och deras bästa att se efter. Det låter uppenbart, men det krånglar faktiskt till det ytterligare.

Nåja. Bebisen är inte född än, så det finns tid att fundera fortfarande.

Okej, nummer 1: Det har varit inbrott på förskolan. IGEN! Det ligger glassplitter överallt och gud vet hur mycket de har stulit den här gången. Det är nog för att göra mig arg. Att ge sig på oskyldiga barn är fan så lågt man kan sjunka. Det är ta mig fan dags att sätta upp övervakningskameror! En av fröknarna talade om för mig att det hade varit inbrott igår också, fast på förskolan på Topas. Helt jävla sinnessjukt. Vi har tydligen tjuvar här i Göteborg som specialiserar sig på att göra inbrott på förskolor. Vore jag inte en så fredlig person så skulle jag förordna nackskott på de skyldiga. >[

Nummer 2: Artikeln här och debattinlägget här. Hade jag inte varit så arg till en början med, så hade jag säkert inte blivit lika irriterad över detta, men nu är jag det. I vanliga fall försvarar jag Greenpeace och tycker att de gör ett viktigt jobb (nåja.. att kalla det "jobb" är väl kanske en överdrift, men jag hittar inget annat ord just nu), men det här känns bara tillgjort. Det känns som att några från Greenpeace såg Beck-filmen för några veckor sen och tyckte att "jaaaa, det var en bra idé! Det kan vi också göra!" och sagt och gjort så gjorde de det. Dock utan sprängmedel, såvitt jag vet. Vad vill de uppnå?! VILL de att vi ska ha vakter med automatgevär på våra kärnkraftverk? VILL de att berusade ungdomar ska bli ihjälskjutna av misstag för att de tyckte att det staketet var ett bra staket att klättra över? Vad fan vill de uppnå?! Jävla barnrumpor..

Det märks att man är långt inne i graviditeten nu. Denna enorma trötthet som kommer över en är snudd på förödande. Klockan är strax efter åtta och jag är så trött, så trött. Jag orkar inte ens sitta vid datorn, så därför skriver jag det här inlägget via mobilen.

Jag är snart inne i vecka 36, så det är ju bara en månad kvar innan bebisen ska titta ut. Det ska bli skönt, inte bara att äntligen få se sin bebis, men även att slippa den här tyngden. Magen pressar på, hur jag än försöker ligga.

Man kunde tro att jag skulle ha svårt att fylla ut dagarna nu när jag går hemma hela dagarna, men det är snarare tvärtom. Dels har jag barnen hemma väldigt mycket och då har man sällan mycket tid över. Sen har jag ju börjat baka eget bröd för att vi ska slippa köpa och därmed kunna spara pengar och det tar ju också tid.

Men sen är det ju så mycket annat, smågrejer, som kommer emellan också. Den här veckan har jag både varit på MVC, hos tandläkaren, frisören och en extravända till förskolan för att barnen skulle ta förskolefoton.

Tandläkaren var jag hos igår. Det var dags att rotfylla tanden som gav mig så mycket smärta i augusti. Det är inga besök man ser fram emot, direkt. Dels är det obehagligt, själva besöket, dels kostar det pengar, massa pengar. Men igår gick det rätt snabbt, ändå. Jag hade räknat med en timmes behandling, men det var klart på under en halvtimme. Det är bra när man blir överraskad åt det hållet.

Nu återstår bara ett besök till så ska den tanden vara avklarad sen. Pust!

På förskolan hade de höststädning igår. Barnen plockade grenar, krattade löv och planterade lökar. Lukas ville plantera äppleträd, men det var tulpaner de skulle plantera. :)

Idag hade de alltså fotografering. Eftersom det är fredag så skulle barnen egentligen inte vara där, så vi fick komma in extra för det. Det ska bli kul att se hur fotona blev. Förra året blev de mindre bra, så jag hoppas på bra kort i år.

Efter fotograferingen så gick jag och barnen till Frölunda Torg. Jag ville se om det fanns någon drop-in-tid till mig på hårsalongen, för jag ville desperat klippa mig. Håret såg förjävligt ut. Som tur var så fanns det tid och vi behövde inte vänta så länge på att det skulle bli min tur.

Jag hade bestämt att jag skulle ha lugg. Det har varit svårt att bestämma sig, men nu hade jag äntligen kommit fram till ett beslut. Så jag sade till att jag ville ha lugg och hon började klippa.

Alltså, det här måste jag komma ihåg till nästa gång; hur enkelt man än tycker att det är att förklara hur man vill ha det, så ska man alltid leta fram en bild att visa upp också. Det finns uppenbarligen många sätt att klippa lugg på och jag fick förklara mig inte riktigt nöjd än flera gånger. Det första hon klippte var lugg över ögonen och behållen längd överallt annars. Eh! Såg ju ut som gardiner runt mitt ansikte! Men efter några omgångars förklarande så kom vi fram till ett slutresultat.

Jag är fortfarande inte säker på att jag är nöjd, men Tommy tycker det blev snyggt i alla fall.

Här är en ful "jag-tar-kort-själv-med-mobilen"-bild.

Då har man nått fram till ytterligare en milstolpe i livet som förälder. Vanja har lärt sig att knyta skorna själv! Stora tjejen! Men jag inbillar mig inte på något sätt att jag från och med nu slipper knyta hennes skor. Mycket av sakerna de kan göra själva vill de "ha hjälp med" vid ett eller annat tillfälle. Igår ville exempelvis Lukas ha hjälp med att äta (!), så det går väldigt mycket upp och ner med vad de vill och kan.

Från det ena till det andra, i Aftonbladet kan man idag läsa att Annika Creutzer är kritisk till att Allmänna Reklamationsnämnden anser att man får skylla sig själv om man blir utsatt för bankbedrägeri på nätet. Det handlar främst om folk som har fått ett mail om att de måste lämna ut kontonummer och kod eller följt en felaktig länk och får upp ett "felmeddelande" där de senare måste fylla i konto och kod för att få logga in.

I vanliga fall tycker jag som Annika Creutzer, även om hon sällan går in på särskilt invecklade ämnen rörande ekonomi. Men i det här fallet tycker jag faktiskt att ARN har rätt. Att ge ut sitt kontonummer och inloggningskod, det är korkat. Skulle folk ge ut sin hemnyckel till främlingar och sen klaga på att de blivit bestulna.. ja, alla hade ju skrattat åt dem. Det här är ungefär samma sak. Man ger ut nyckeln till sitt bankkonto och blir sen förvånad över att pengarna försvunnit.

Alla vet att bankerna inte kommunicerar med sina kunder via oannonserade mail. Bankerna har gått ut med informationen gång på gång på gång. Det skrivs om bedrägerierna i tidningarna gång på gång och likväl är det en hög med folk som går på dem och som sedan måste gråta ut i pressen.

Det är ju inte konstigt att bedragarna fortsätter på sin inslagna väg. Det finns ju ingen anledning för dem att sluta, menar jag.

Sen kan man väl hävda att det alltid finns folk som är godtrogna, men även om man är godtrogen så får man skilja på godtrogenhet och dumhet. Att ge pengar till en tiggare för att man tror att personen verkligen behöver dem och inte är utsänd av någon stor liga, det är godtrogenhet. Att tro att banken helt plötsligt behöver få reda på ens kod och kontonummer innan du får logga in, det är dumhet. Inget annat.

Ytterligare ett besök på MVC avklarat. Jag är nu i vecka 35 och har bara lite över en månad kvar och hittills har graviditeten passerat smärtfritt. Dock har jag börjat få lite småkrämpor. Fortfarande inget att gnälla över, men svullna fötter, ilningar i ryggen och allt kraftigare halsbränna har gjort entré.

Hur som helst. Under dagens besök så passade jag på att fråga hur man gör med sjukhus här. Liksom, vilket åker man till? Jag fick till svar att man ska ringa ett nummer när det är dags och så talar de om för en var det finns plats. Finns det plats på både Östra och Mölndal så är det bara att välja vilket man känner för, men det kan, i värsta fall, bli så att man kan bli skickad till exempelvis Varberg om det är fullt överallt. Det får vi ju inte hoppas på.

Barnmorskan kollade blodtrycket, som vanligt, och det låg på 120/80 och det var tydligen mer än förra gången. Jag har noll koll på sådant där. De bara rabblar siffror som jag inte förstår vad de står för eller vad de betyder. Men tydligen låg jag förra gången på 70 eller 75, nåt av det var det, så 80 var ju då mer. Happ. Bra eller dåligt? Ingen vet.

Jag bad henne också kolla bebisens position, eftersom alla sparkar och rörelser jag känner är på sidorna, så jag har varit lite orolig för att bebisen skulle ha lagt sig på sidan eller nåt sådant, men så var inte fallet. Hon kände huvudet neråt och det var ruckbart. Precis som det skulle vara, alltså. Jaha, där ser man.

Men sen skulle hon mäta magen, det så kallade SF-måttet. Hon mätte och hon mätte. Hon kollade datorn och mätte igen. Och igen. Och igen. Till slut frågade jag henne om det inte stämde och tydligen hade kurvan planat ut då. Men det var absolut inget att oroa sig för. Som alltid. Enligt barnmorskorna finns det aldrig något att oroa sig för. Men hon bokade en tid redan nästa vecka för en extra mätning, så uppenbarligen oroar hon sig. :)

Troligtvis är det väl bara att bebisen har sjunkit ner och lagt sig till rätta, men det är väl bra att de kollar.

En stor skillnad mellan Facebook och Google+ tycker jag är själva innehållet på inläggen. Facebook handlar nästan uteslutande om vad man har för sig, vilka planer man har, hur man mår, vad man ska äta till mat och vilka bilder man tycker är roliga. Väldigt generaliserande, förstås, och jag vill påpeka att det är inget fel i det. Jag gör själv likadant.

På Google+ däremot så hittar man ofta intressanta inlägg som är värda att diskutera, inlägg som innehåller fakta och ifrågasättande. Det är inte så mycket "vad ska vi äta idag", utan mer "jag tycker att detta är förjävligt *länk till artikel eller dylikt* och vi borde försöka ändra på det" och liknande saker.

Idag lärde jag mig något nytt via ett sådant inlägg. I Irland så är det, trots att vi befinner oss på 2000-talet, brottsligt att häda. Att häda! Vem hade kunnat tro det? Inte jag i alla fall. Jag blev mycket förvånad då jag uppfattar Irland som ett modernt land. Ännu mer förbluffad blev jag då jag kollade upp lagen och insåg att den tillkom först 2009! Hallå? Bakåtsträvande, eller vad då?

Ibland blir man verkligen beklämd över sakernas tillstånd i världen.

Dagarna bara försvinner iväg för mig. Jag är konstant trött eftersom det blir allt svårare att få sova på nätterna, vilket resulterar i att de dagar jag inte ska iväg någonstans går jag upp toksent och sen är dagen förstörd. Nå, nästan, i alla fall.

Jag har de senaste dagarna börjat få ont i ryggen också, på vänster sida. Så länge jag går och står är det lugnt, men när jag sätter mig ner så börjar det ila och värka. What's up with that?

Nå, jag måste få ett stopp på det här med att dagarna bara försvinner iväg utan att jag får något gjort. Jag har ju ett "städschema" som jag gjorde i ordning för evigheter sen (som vi inte har följt. Alls.) som det bara är att börja på. Då kommer man hålla ordning här hemma utan problem och utan att det tar någon större tid alls. Sen måste jag börja röja bland alla grejer också och få koll på vad som ska ner i källaren och vad som ska vara kvar här uppe. Vi har ju inte fått tag på någon större lägenhet, så då måste vi ju skapa plats på något sätt.

Vi får försöka komma iväg till IKEA nästa helg och fixa en byrå och lite annat smått och gott som behövs inför bebisen. Har jag bara allt jag behöver hemma så kan jag fixa resten själv, när Tommy jobbar, men jag kan inte trolla.