Med en vecka kvar till beräknad förlossning börjar det bli rätt så jobbigt att vara gravid. Ja, ja, jag vet, jag har det fortfarande sjukt lätt i jämförelse med vissa andra och deras graviditeter, men lite har man ändå rätt att klaga.

Utöver det uppenbara, nämligen att jag är stor och tung nu på slutet (vända sig i sängen är ett helt projekt nuförtiden), så har jag ju problem med att mina händer och framförallt fötter svullnar upp. Därav kommer jag inte i mina vanliga skor längre, som jag har nämnt förut, antagligen vid mer än ett tillfälle. Gympaskorna jag hittade håller fötterna torra, men jag får istället ont av dem, så jag hoppas att jag inte behöver dras med dem särskilt länge. Hur som helst, svullnaden i fötterna är särskilt uppenbar när jag går och lägger mig på kvällarna. Antagligen är det för att det är enda gången jag faktiskt tittar särskilt noga på fötterna. De ser verkligen hemska ut och jag skulle uppskatta svullnaden till att göra så att fötterna är halvannan gång så höga. På bredden är det också svullet, naturligtvis, men inte lika mycket. När man ser fötterna i det tillståndet är det inte svårt att förstå varför skorna inte passar längre..

Halsbrännan hänger också i fortfarande, men den har inte blivit värre än tidigare, åtminstone, så det är inte så mycket att säga om den.

Däremot har något nytt tillkommit som jag inte riktigt förstår. När jag ligger på vänster sida (och jag måste växla mellan att ligga på vänster och höger sida) så får jag ibland en sådan enorm smärta uppåt mot vänster sida av bröstkorgen när jag försöker vända mig om. Jag vet inte om det är bebis som trycker mot bröstkorgen eller vad det är. Det händer som sagt bara när jag ligger på vänster sida (än så länge, i alla fall) och går över efter en stund. Men det är riktigt obehagligt och smärtsamt medans det pågår. Usch.

Som sista klagopunkt så har en favorit i repris kommit också. (Ja, jag är sarkastisk). Huggande smärta ner i höger ben, lite nu och då. Mycket trevligt. Särskilt kul är det när man står och lagar mat och helt plötsligt inte klarar av att stödja sig på ena benet. *suck* Jag hade samma sak när jag gick med Lukas och vill minnas att det berodde på att bebis klämde på någon nerv. Det får bebisen gärna sluta med för det är inte det minsta skönt och jag hoppas verkligen att det inte händer när jag går med barnen till eller från förskolan. Hemma går det väl an, ändå, för här har man ju aldrig långt till något att greppa tag i för stöd, men ute är det lite värre. När jag gick med Lukas hade jag ju barnvagnen att hålla i och få stöd av när smärtan kom, men varken Vanja eller Lukas sitter ju i vagn längre.

Aja, det får räcka med gnäll för tillfället. Det är max tre veckor kvar nu, förhoppningsvis mindre, så snart slippper man alla dessa besvär. De må vara små petitesser i jämförelse med vad andra går igenom, men de går mig på nerverna nu och jag vill gärna få slut på dem snart.

Snart är det jul också och vi måste börja förbereda oss för det. Vi vet knappt var vi kommer vara ens en gång i dagsläget, än mindre vad vi ska önska oss eller köpa till andra. Uff, jag får ta tag i det någon dag.. Just not today.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...