Ikväll ska vi iväg och titta på lägenheten. Jag hoppas verkligen att den är fin, men jag tror att vi kommer tacka ja oavsett. Sen får vi ju se om vi blir erbjudna kontrakt eller inte, det är det ju ingen som vet än. Det är ju många som är erbjudna visning, exakt hur många vet vi inte, men om alla tackar ja så minskar ju chansen att just vi skulle få lägenheten. Men bara att vi är erbjudna visning känns stort!

Skulle vi få lägenheten så flyttar vi ju drastiskt mycket närmre Tommys familj. Lägenheten ligger faktiskt på samma gård som hans bror bor på och föräldrarna bor på bara några minuters gångavstånd.

Jag tror att det kan bli bra, det här. Även om jag trivs jättebra där vi bor så ökar ju möjligheterna till det mesta rätt kraftigt om vi flyttar. Dels får vi lättare hjälp med barnen om vi skulle behöva, dels är det närmre till Tommys jobb, dels har nog jag lättare att få ett jobb i Göteborg om vi faktiskt bor där, dels kommer vi närmre affärer och får ett större utbud på.. ja, allt. Sen är ju kommunikationerna mycket bättre också.

Det som är på den negativa sidan är ju läget, sett till barnens säkerhet. Här är det ju otroligt lugnt, ingen trafik, väldigt få personer som rör sig ute överhuvudtaget. Brottsligheten är ju såklart mycket lägre här än i en förort i Göteborg.

Men vi försöker se det positiva och det är ju ingen mening med att ta ut problem och bekymmer i förskott. De kommer nog ändå utan att man ska oroa ihjäl sig hundra år innan.

Yes! Vi är erbjudna visning på en av lägenheterna i Göteborg vi har anmält intresse på. På söndag ska vi åka dit och titta på den. Troligtvis kommer vi tacka ja på att vi tar den om vi blir erbjudna kontrakt, men man vill ju ändå se den först.

Tummen upp för det!

Tummen ner för att jag inte hört något från jobbet än.. Men veckan är ju inte riktigt slut än, förstås..

Japp, då är man officiellt arbetslös igen då. Jag hann ju inte vara det så länge förra gången, så vi får se om jag blir det denna gång, eller om det rentav blir kortare tid än sist. Jag var i alla fall på Arbetsförmedlingen idag för att skriva in mig igen. Nå, det gick ju bra.. Det visade sig att de aldrig avregistrerade mig i våras, så de kunde inte påanmäla mig. *gosh* Detta trots att jag har varit i kontakt med dem minst tre gånger sen jag fick jobb. Om de inte visste om att jag hade fått jobb (vilket de borde ha vetat, tycker man), varför har de då inte undrat var jag höll hus? Jag menar, jag hade ju en handlingsplan. När jag inte dök upp på de träffarna borde de väl undrat varför.

Men nej. Tydligen inte. Nåja, jag är i alla fall inskriven och det ska inte vara några problem, hoppades de. Det hoppas jag också, kan jag ju säga.

Vanja fick följa med mig till arbetsförmedlingen. De ville inte ha dit henne till förskolan när hon fortfarande är lös i magen, så då fick hon följa med mamma på vuxenärenden. Tur att jag fick lämna Lukas i alla fall. Det hade inte varit kul att släpa med honom till AF.

Det blev kort dag på förskolan för Lukas i alla fall. Jag lämnade honom halv tio och hämtade klockan elva. Imorgon ska de vara längre, om nu Vanja får komma dit. Jag har tänkt lämna dem vid 8-9-tiden och hämta dem igen vid 14-14.30 Då hinner de sova färdigt middagsluren och är, förhoppningsvis, pigga och trevliga när jag hämtar dem.

Med mig hem från förskolan fick jag barnens foton. De fotograferades ju för ett tag sen och nu hade bilderna kommit. Vi fick dels foton på vardera barn och dels ett syskonfoto. De blev underbart fina! Naturligtvis köper vi dem allihop. Det ska bli roligt att sätta upp dem här hemma. Men jag undrar hur sjutton de gjorde när det tog bild på Lukas. Jag menar.. han sitter stilla! Och han ler! De där fotograferna är verkligen duktiga på sitt jobb, måste jag säga. Jag lyckas nästan aldrig ta bild på barnen när de sitter stilla och ler, och absolut inte på kommando. Nå, nu har vi i alla fall helt underbara bilder och dem ska vi skänka bort till höger och vänster, såklart. Det är väl det man alltid gör med såna här bilder, vill jag minnas.

Nå, det väntar oss spännande dagar här hemma. Imorgon är sista dagen att anmäla intresse på lägenheten vi har sökt. Redan är det över 400 sökande, så chansen är väl ganska liten, men den finns ändå där. Nu har jag aldrig sökt lägenhet på Boplats förut, så jag vet inte riktigt hur det går till, men jag förväntar mig nästan att få nåt slags besked om visning eller ej relativt snart. Så det är ju spännande. Sen ska jag ju få besked om jobbet i slutet av veckan också och det är ju också väldigt spännande, naturligtvis. Sist men inte minst så ska jag återuppta körningen efter ett par veckors uppehåll på grund av sjukdom. Det känns i och för sig mer nervöst än spännande, men det ska nog gå bra, det också.

Det brukar det ju göra.

Fick idag reda på att mormor ligger på sjukhuset. Hon har fått två stroker (strokes?) i helgen. Först en i fredags och sen ytterligare en på söndagen och på måndagen, alltså igår, åkte de in till sjukhuset.

Jag blev ganska orolig ett tag, dels över att mormor överhuvudtaget har fått inte bara en, utan flera stroker, dels över att det tog så lång tid innan de kom in till sjukhuset och dels att jag inte fick någon information om hur hon mådde när jag fick reda på det.

Men nu har jag fått lite lugnande besked. Min syster åkte in till KSS och hälsade på mormor direkt när jag berättade för henne att mormor var inlagd och sen hörde hon av sig till mig och talade om hur det var med henne.

Tydligen så har hon fått två lättare anfall, tack och lov, och verkar återhämta sig bra. Hon ska ha lite svårigheter med att styra vänster hand och vänster fot, alternativt ben, jag är osäker på vilket det var där, men i övrigt så ska hon må bra. På torsdag ska hon opereras, någon mindre operation med lokalbedövning och det verkar som att det är i halsen hon ska opereras.

Jag bör nog påpeka för alla eventuella berörda läsare att inget av det jag säger här är 100% säkert att det stämmer, men det är såvitt jag minns och har fått berättat för mig.

Mormor skulle även få hjälp med att träna upp rörelseförmågan i hand och fot (ben?), samt mediciner. Så vi håller tummarna för att det inte händer något mer nu.

Visserligen har jag inte någon jättebra kontakt med mormor och morfar (eller någon annan på den sidan familjen), men jag bryr mig ändå, även om vi bara ses en eller två gånger om året. Till skillnad från vissa andra så tycker jag att familjen är viktig och bör hållas ihop så gott det går, och att man bör bry sig om varandra, vare sig man ses ofta eller sällan.

Därmed inte sagt att man måste hålla ihop, vare sig makar, syskon, föräldrar vs barn eller andra delar av familjen, om man nu är pest och pina för varandra. Men herregud, man kan ju åtminstone försöka. I alla fall en gång, liksom.

Fick höra något så fint av Vanja idag.

"Mamma, du är så go, du. Och så mysig".

Älskade unge. :)

Det har varit lite tyst här på bloggen de senaste dagarna. Det beror på att hela familjen insjunknade i magsjuka på fredagen. Lukas tidigare slem-spyor förvandlades till kaskadvattenspyor. Vanja började kräkas på natten till fredagen. Tommy på fredag morgon. Jag klarade mig till fredag eftermiddag/kväll, tack och lov. Jag hann gå på intervjun och jag tror att jag gjorde väl ifrån mig också. Nu är det bara att vänta och se.

Vi har verkligen varit dåliga här hemma. Idag var första gången på flera dagar som vi lagade mat. Ingen har kunnat äta något, eller ens velat äta något. På något magiskt vis har barnen klarat sig från att tappa i vikt, men både Tommy och jag har gått ner flera kilo. Det är ingen skada skedd så sett, men ändå lite läskigt att se hur fort kroppen påverkas av sjukdom.

Hela helgen har barnen tittat på TV, mer eller mindre. Ja, när de inte har sprungit på toaletten, förstås, fast barnen tillfrisknade till stor del under helgen, till skillnad från mig och Tommy som mådde som värst då. Jag kan inte räkna det antal gånger som Pippi Långstrump eller Saltkråkan har gått den här helgen. Men när man inte orkar något annat, då är det ändå bra att TVn kan sysselsätta barnen. Så jag vägrar ha dåligt samvete för det. Herregud, vi har ju för sjutton varit hur sjuka som helst.

Och naturligtvis, naturligtvis, så ringde de från bemanningsföretaget i fredags. Det jag fortfarande är anställd på, alltså. Först ville de att jag skulle jobba söndag natt. Jag förklarade att vi låg i magsjuka allihop och att jag betvivlade att jag skulle vara frisk till dess. Då föreslog de att jag skulle ringa på måndag om jag var frisk, så de visste det. Sure, inga problem.

Så kom måndagen då. Klockan sex på morgonen ringer de! Klockan sex!! Jag har inte ens jourtid då! De ville att jag skulle komma och jobba klockan sju. Man blir ju helt stum av häpnad. Var det någon som noterade att jag talade om i fredags att vi allihop var magsjuka? Var det någon som skrev upp att jag skulle höra av mig när jag var frisk, vilket för övrigt var deras förslag? Tydligen inte, för jag fick förklara igen att vi var magsjuka och inte kan arbeta. Nog för att vi är mycket, mycket bättre än för två dagar sen, men bra, det är vi inte.

Jag tror inte det skulle vara så populärt att komma till kunden och smitta ner alla anställda med maginfluensa. Faktiskt.

Så jag har inte jobbat idag heller. Frågan är om man är kry nog att jobba imorgon eller ej. Det går ju lite upp och ner med hur sjuk man känner sig. Ibland går det flera timmar och så tycker man att "åh, jag mår riktigt bra nu", bara för att fem minuter senare hulka över toaletten. Skumt är det. Nu kan inte jag riktigt minnas när jag hade maginfluensa senast, men jag kan inte påminna mig om att man blev så här sjuk. Jag ska bespara er de osmakliga detaljerna, men tro mig, den här helgen har vi önskat att vi hade flera toaletter. Enough said.

----------------

Vi har pratat om att flytta till Göteborg ett tag nu och nu när jag har chans att få arbete i Göteborg blir det ju än mer aktuellt. Jag har ringt till Göteborgs kommun för att få svar på hur sjutton man löser det med barnomsorgen och det är i sanning komplicerat. För det första så finns det ingen förtur för folk som flyttar in till kommunen för att jobba. Man kan inte flytta över sin köplats från en kommun till en annan, vilket naturligtvis gör det svårt att kunna ta ett jobb på annan ort när man har barn, om man inte har pendlingsavstånd, förstås.

Så vi fick rådet att ställa oss i kö omedelbart. Härvid uppstår också vissa problem. För det första så vet vi ju inte vart vi kommer flytta. För det andra så vet vi inte när vi kommer flytta, och det säger sig självt att det blir svårt då att fylla i ett datum då vi vill ha platserna. Sist, men inte minst, så fick vi också reda på att det var ont om barnomsorgsplatser i Göteborg, och eventuellt kanske vi inte kunde få en plats förrens i augusti.

Hur sjutton löser vi barnomsorgsfrågan tills augusti, om vi nu flyttar?! Eller ska vi vänta med att flytta och hoppas att vi får tag på en lägenhet (och en barnomsorgsplats) lagom till augusti? Eller ska vi flytta, hoppas på det bästa och låta barnens farmor och mormor se efter dem tills vi får en plats? Det känns väldigt omständigt, för att inte säga påfrestande för barnens farmor och mormor.

Nå, vi får försöka i alla fall. Vi såg en lägenhet idag som vi var intresserade av. Tommys mamma ringde till och med och tipsade om den. Det är en fyra, i närheten av där Tommys föräldrar bor. Skulle ju absolut inte skada att ha en något större lägenhet. :) Tommy tycker att vi ska ge barnen egna rum om vi skulle få den, men jag är mer intresserad av att göra ett arbetsrum/datarum av det ena rummet. Då behöver vi inte ha någon dator i sovrummet längre och om Lukas eller Vanja vill komma in och lägga sig i vår säng en stund så gör det ju inget i så fall.

Men vi får se. Vi har sökt lägenheten i alla fall och så återstår det ju att se om vi blir erbjudna den. Synd att de inte har något riktigt kösystem på Boplats, så som de hade i Umeå. Där var det guld, alltså. Man visste exakt hur man låg till, hur många som låg före i kön och hur nära det var att man blev erbjuden en lägenhet. Om man var femte i kön som sökt en lägenhet så hade man chans att få den, om bara de övriga fyra tackade nej. Var man 25:e, ja, då hade man typ ingen chans alls. Men hela tiden såg man hur man klättrade uppåt i kön och bara det var hoppingivande. Man visste att en dag, EN DAG, skulle man vara först i kön och då skulle man få vilken lägenhet man än ville ha. Underbart system.

Men tyvärr är det inte många som har det så. Det är mer godtyckligt på de flesta håll och det är synd, tycker jag. Det ger en känsla av tröstlöshet för man vet aldrig om det var nära att man blev erbjuden lägenheten, eller om man av okänd anledning blev bortsorterad. Man vet inte ens om man har en chans att FÅ en lägenhet med ett sådant system.

Men jag försöker hålla hoppet uppe. Klart vi kommer få en lägenhet om vi vill flytta. Barnomsorg ordnar sig också, på ett eller annat vis. Det hade naturligtvis varit en lättnad att veta hur, men man kan inte få allt här i livet.

Det vi ska göra nu är att fokusera på att bli friska, hela familjen, och sen får vi se i veckan hur det går med jobbet jag var på intervju på. Om jag inte får det, ja, då får jag bara fortsätta söka fler jobb. :)